MEN KHALIDA BRYR SIG INTE

Det var 2004. Afghanistan hade alldeles nyligen befriats från den brutala talibanregimen, men landet var fortfarande så märkt av konflikter att endast en liten minoritet kom ihåg hur det var att leva utan rädsla och ha friheten att ta sina egna livsavgörande beslut. Det afghanska samhället i allmänhet var fortfarande influerat av den talibanska eran, där kvinnor som utövade sport ansågs som fullständigt oacceptabelt.

Det den 16-åriga Khalida Popal fann oacceptabelt var dock åsikten att hon och hennes kvinnliga vänner skulle behandlas annorlunda endast på grund av sina kön. Och hon var villig att dras in i kampen för jämlikhet, konsekvenserna spelade ingen roll.

"Det är upp till varje enskild individ att avgöra om risken är värd att ta. För mig har det varit värt att riskera livet i kampen för att förändra för så många andra. Min strid handlar inte bara om mig. Den handlar om alla kvinnor, om framtida generationer. Med tanke på hur mycket som står på spel, är jag villig att göra allt. Det är en strid som jag är mer än villig att involvera mig i, och ingen kommer att stoppa mig", insisterar Khalida.

FOTBOLL OCH FRIHET

Det var anledningen till att hon och en liten grupp av hennes kvinnliga vänner började spela fotboll på skolgården efter skolan. Inte som ett rebelliskt agerande, utan helt enkelt därför att spela fotboll fick dem att känna sig fria. Tyvärr var det många i samhället som såg på flickornas fotbollsspelande som ett stort problem – och i vidare bemärkelse att det inkräktade på det som betraktades som männens domän.

"För mig har fotbollen blivit symbol för avsaknaden av kvinnors rättigheter i Afghanistan", förklarar Khalida, som är 29 år idag. "Genom fotboll har jag fått möjlighet att göra min röst hörd och rikta allas uppmärksamhet mot orättvisorna som vi på grund av vår könstillhörighet utsattes för. Fotboll var den första officiella sporten i Afghanistan och om män tillåts spela, varför skulle inte även vi tillåtas göra det?"

HEN SOM VÅGAR ...

Khalida växte upp i ett krigshärjat land som en del av en generation som aldrig hade känt till någon annan verklighet, och i ett samhälle som motsatte sig kvinnors inblandning i alla former av aktiviteter. Men Khalida och många andra afghaner ville att saker och ting skulle vara annorlunda, även om det skulle ta tid och energi att ändra normer och bryta ner barriärer som hade byggts upp under många år.

"Kvinnorna är de första krigsoffren. Brist på undervisning, utbildning och lärdom skapar ett samhälle som vänder sig mot kvinnor. Varje gång ett land är ockuperat är det kvinnors och barns rättigheter som begränsas", säger Khalida.

Lyckligtvis finns det de i samhället som finner styrka att kämpa mot mänsklig orättvisa, även om de får betala ett pris för att göra så. De som vågar säga emot den styrande eliten sätter mycket på spel, inklusive sina egna liv. Khalida fick en förstahandsupplevelse av det. Efter att ha tagit emot flera dödshot under 2011, var hon tvungen att fly från Afghanistan. Hon lämnade sina lagkamrater och det afghanska damlandslaget bakom sig, laget som hon hjälpte till att skapa bara några få år efter det att hon och hennes vänner hade spelat fotboll för första gången.

VINNER ...

Efter att bara ha spelat fotboll i tre år, lyckades Khalida övertyga afghanska fotbollsförbundet att godkänna bildandet av en afghansk damfotbollsliga 2007. Kort därefter bildades det första afghanska damlandslaget, som spelade sin första match i turneringen i Pakistan 2008.

"Första gången vi stod ute på planen i våra landslagströjor och sjöng nationalsången ... det var nästan otroligt", minns Khalida. "Redan innan matchen började, visste jag att jag fullständigt ointresserad av slutpoängen. På så många sätt hade vi redan vunnit. Vi hade nått vårt mål."

Där var de i Pakistan. Tillsammans. En grupp kvinnor som hade kämpat med enorm orubblighet för rättigheten att utöva sin passion. Kämpandet hade inte bara ägt rum på planen, utan i synnerhet efteråt. Alla hade de kämpat mot normer och attityder djupt rotade i den afghanska kulturen, mot sina skolor, sina familjer och samhället i stort.

"Vi hade bevisat att om män kunde göra det, kunde vi kvinnor också göra det. Det var den avgörande prestationen. Det var bättre än att vinna VM!"

Idag, 11 år efter Afghanistan fick sitt första damlandslag, har stödet åt laget växt. Det har nu blivit lagligt för både män och kvinnor att öppet stödja laget genom offentliga kanaler som sociala media. Men laget möter ändå fortfarande motstånd. De kan ännu inte spela matcher i Afghanistan, eftersom myndigheterna inte kan garantera spelarnas säkerhet. Khalida har självt inte sett sitt hemland sedan hon brådskande flydde därifrån för sju år sedan.

Nu när hon lever i Danmark med sin familj, fortsätter hon obevekligt att kämpa för jämlikhet och kvinnors rättighet att bli behandlade på lika villkor. Hennes organisation "Girl power" är t.ex. särskilt fokuserad på att ge kvinnor i minoritetssamhällen chansen att möta andra i samma situation för att utveckla bättre självförtroende och självtillit genom sport.